Med start i juni 2014, ett halvår efter det att exponeringen för PFAS i dricksvattnet från Brantafors upphörde, har 107 personer regelbundet lämnat prover, fram till 2019 vid 11 tillfällen. Den första analysen visade att halterna av PFOA i genomsnitt hade halverats efter 2,7 år, och halterna av PFOS efter 3,4 år. Längst tid tog det för PFHxS, i genomsnitt 5,3 år.
Det fanns dock en betydande variation mellan individerna. Kvinnor utsöndrar mer PFAS än män genom menstruationer, förlossning och amning, men det är inte den enda förklaringen till de påtagliga skillnaderna. Vi har sett att unga utsöndrar PFAS snabbare än äldre, samt att njurfunktionen också påverkar utsöndringshastigheten.
PFAS-ämnen med kortare kolkedjor (dvs mindre molekyler) utsöndras snabbare än de tre ämnen som dominerade i Ronneby. För sådana PFAS-ämnen kan halveringstiden räknas i månader, inte i år. Detta hade vi möjlighet att undersöka i en liten studie bland flygplatsanställda i Arvidsjaur, som började lämna upprepade lämnade blodprover omedelbart efter det att exponeringen upptäckts och stoppats.
Resultaten ovan finns publicerade i följande vetenskapliga artiklar:
Li et al. 2018
Li et al. 2022
Xu et al. 2020
Vi undersöker nu utsöndringen av PFAS via njurarna (urinprover) och magtarmkanalen (avföringsprover) och har sett att olika PFAS-ämnen skiljer sig åt beträffande vilken utsöndringsväg som dominerar. Det kan vara en förklaring till de stora variationerna i halveringstid.