Med start i juni 2014, ett halvår efter det att exponeringen för PFAS i dricksvattnet från Brantafors upphörde, har 107 personer regelbundet lämnat prover, fram till 2019 vid 11 tillfällen.
Den första analysen visade att halterna av PFOA i genomsnitt hade halverats efter 2,7 år, och halterna av PFOS efter 3,4 år. Längst tid tog det för PFHxS i genomsnitt 5,3 år.
Det fanns dock en betydande variation mellan individerna. Kvinnor utsöndrar mer PFAS än män genom menstruationer, förlossning och amning, men det är inte den enda förklaringen till de påtagliga skillnaderna. Vi undersöker därför hur andra faktorer (ålder, BMI, njurfunktion) påverkar utsöndringen av en rad olika PFAS-ämnen med varierande kemisk struktur och om utsöndringshastigheten förändras över tiden.
I fortsatta studier ska vi undersöka betydelsen av utsöndring via njurarna (urinprover) och magtarmkanalen (avföringsprover) för att få en bättre förståelse för hur PFAS lämnar kroppen.
Vetenskaplig publikation (Li et al 2018) finns HÄR
De första blodproverna i Ronneby togs ett halvår efter avslutad exponering. I en ny undersökning bland flygplatsanställda i Arvidsjaur, som druckit PFAS-förorenat vatten på arbetet kunde vi följa utsöndringen även av PFAS-ämnen med kortare halveringstid under det första halvåret efter avslutad exponering.
Vetenskaplig publikation (Xu et al 2020) finns HÄR